Jag fick förfrågan om jag skulle vilja skriva om hur min barndom var som ett överviktigt barn. Det jag minns starkast var att jag inte fick äta så mycket mat som jag ville för att jag var överviktig medan de andra barnen runt omkring mig fick äta tills de var mätta och lite till. Mitt godisintag kontrollerades och begränsades men det gjorde ingen annans. Varje gång jag var hos skolsköterskan påtalade hon för mig att jag var överviktig, som om att jag inte redan visste det? Men vad ska ett barn göra åt det?! Det var inte jag som gjorde mig tjock, det var livsmedelsverkets kostrekommendationer som gjorde det. Vad tror ni detta skapade för tankar i mitt huvud när jag var sex år gammal? Jag var inte värd maten. Jag hade redan ätit för mycket mat, det var ju därför jag var tjock ansåg många människor. Jag åt för mycket och sprang för lite, eller? Redan här började min hetsätning, jag tog mer mat när de vuxna inte såg för att jag fick ju inte ta hur mycket jag ville. Jag började smyga med maten. Redan när jag var sex år gammal fick jag en konstig inställning till mat pga att jag särbehandlades. De vuxna sa åt mig att tänka efter innan jag tog en portion till.

 

 

När jag var liten skrev jag dagböcker såfort jag kunde skriva och varenda dagbok är full med texter om att jag inte ansåg att jag dög som jag var och att jag var tvungen att banta. Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker tillbaka på hur låg min självkänsla och mitt självförtroende var. Hur det präglade min uppväxt. Jag hade bra vänner och kände mig aldrig mobbad av någotannat barn, vi lekte lika bra fast jag var större än de andra. Det var de vuxna som genom särbehandling och typiga kommentarer mobbade mig. I mellanstadiet kom jag på att om jag var rolig och pratade med mina vänner hela tiden när vi åt lunch så märkte ingen att jag inte tog en tugga av maten. Det blev infarten till att jag började hoppa över måltider utan att någon såg. Ibland gömde jag mat i servetter och slängde i soporna. Jag var tio år. TIO år och besatt av att banta. Det enda som gjorde att jag inte lyckades var allt godis som var svårt att motstå. Det blev inte bättre av att jag hade en vuxen person i min närhet som hoppade över måltider men åt kopiösa mängder godis och hon var ju smal. Då kanske jag med kunde bli det om jag gjorde samma sak? Jag ville inget annat än att se ut som alla andra. När jag gick på högstadiet åt jag inte på en hel dag ibland och belönade mig med godis i kiosken för att jag hade varit så duktig. Jag bytte ut mat mot godis, för det var ju så man blev smal? På gymnasiet kom jag på att jag kunde spy upp måltiderna om någon tvingade i mig för mycket mat, detta var effektivt och jag gick ner många kilon. Det var första gången jag var smal och jag kommer så väl ihåg hur mycket komplimanger jag fick. Jag var smal men trasig inuti. Den enda som märkte att något inte stod rätt till var min gudmor som sa att jag inte skulle gå ner mer i vikt, hon såg det ingen annan såg. Det gjorde att jag blev mer kontrollerad av folk runtomkring mig och jag började tröstäta godis och gick upp igen. För så länge jag åt var ju allt okej? I slutet på gymnasiet började jag banta igen och la flera timmar om dagen på motion, bytte ut godis mot frukt och gick ner en massa kilon igen. Vad jag inte visste var att frukten hela tiden underhöll mitt sockerberoende. Ännu en gång kom bekräftelsen från omgivningen, men år av jojobantning och felaktig kost tog tillslut ut sin rätt och gjorde att jag fick ibs och gick upp en massa kilon igen. Jag var nu skadad både psykiskt och fysiskt. 

 

 

Idag har jag hittat lchf och för mig har det inte bara skapat fungerande tarmar igen utan det har gett mig en sund inställning till mat. Jag kan alltid äta mig mätt utan att ha ångest för hur mycket jag har stoppar i mig. Jag har ett jämn blodsockernivå vilket gör att jag kan hålla sockerjävulen inom mig gömd. 

 

 

Jag önskar ingen en uppväxt som överviktig. Det är hemskt och det sätter käppar i hjulet. Ditt barn handlar inte hem maten, ditt barn äter den mat du ger och det är barnet som får ta skammen om det blir överviktigt. Fördelen med lchf är att du alltid får äta dig mätt utan att gå upp i vikt. Ett barn ska inte banta, ett barn ska inte vara fixerad vid sin vikt. Det är du som förebygger ohälsa genom att ge ditt barn en lågkolhydratkost och framförallt utesluta socker och gluten. Hur lätt är det att koncentrera sig i skolan och blodsockret åker berg och dalbana?Mat är inte belöning, vi måste sluta använda mat som belöning. Mat är bränsle. Du behöver få i dig bränsle som håller dig mätt länge. Du som förälder måste ha en sund inställning till mat, dina barn ser, hör och förstår mer än vad du tror. Du vet ju redan vad det gjorde med mig att min förälder skippade måltider och åt godis istället. Gå inte på pulverdieter eller 5:2, vad sänder det ut för signaler till ditt barn? "Mamma ska bara dricka pulvershake idag, ät upp din middag nu" Tror du att det ger dina barn en sund inställning till mat? Du är dina barns förebild inom kost och hälsa. De gör som du gör.

 

 

Jag mår så dåligt varje gång jag ser ett överviktigt barn, det finns så mycket olycka som kan förebyggas i ett barns liv. Det är barnet som får leva med skammen, mobbningen och självföraktet på grund av att du serverar dålig mat. Så snälla, tänk på vad du ger dina barn för verktyg i livet. Med rätt kost slipper barnen uppleva det som jag och många andra barn redan har fått uppleva. 

 

kram, trollmorslchf