Överviktiga barn

Jag fick förfrågan om jag skulle vilja skriva om hur min barndom var som ett överviktigt barn. Det jag minns starkast var att jag inte fick äta så mycket mat som jag ville för att jag var överviktig medan de andra barnen runt omkring mig fick äta tills de var mätta och lite till. Mitt godisintag kontrollerades och begränsades men det gjorde ingen annans. Varje gång jag var hos skolsköterskan påtalade hon för mig att jag var överviktig, som om att jag inte redan visste det? Men vad ska ett barn göra åt det?! Det var inte jag som gjorde mig tjock, det var livsmedelsverkets kostrekommendationer som gjorde det. Vad tror ni detta skapade för tankar i mitt huvud när jag var sex år gammal? Jag var inte värd maten. Jag hade redan ätit för mycket mat, det var ju därför jag var tjock ansåg många människor. Jag åt för mycket och sprang för lite, eller? Redan här började min hetsätning, jag tog mer mat när de vuxna inte såg för att jag fick ju inte ta hur mycket jag ville. Jag började smyga med maten. Redan när jag var sex år gammal fick jag en konstig inställning till mat pga att jag särbehandlades. De vuxna sa åt mig att tänka efter innan jag tog en portion till.
 
 
När jag var liten skrev jag dagböcker såfort jag kunde skriva och varenda dagbok är full med texter om att jag inte ansåg att jag dög som jag var och att jag var tvungen att banta. Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker tillbaka på hur låg min självkänsla och mitt självförtroende var. Hur det präglade min uppväxt. Jag hade bra vänner och kände mig aldrig mobbad av någotannat barn, vi lekte lika bra fast jag var större än de andra. Det var de vuxna som genom särbehandling och typiga kommentarer mobbade mig. I mellanstadiet kom jag på att om jag var rolig och pratade med mina vänner hela tiden när vi åt lunch så märkte ingen att jag inte tog en tugga av maten. Det blev infarten till att jag började hoppa över måltider utan att någon såg. Ibland gömde jag mat i servetter och slängde i soporna. Jag var tio år. TIO år och besatt av att banta. Det enda som gjorde att jag inte lyckades var allt godis som var svårt att motstå. Det blev inte bättre av att jag hade en vuxen person i min närhet som hoppade över måltider men åt kopiösa mängder godis och hon var ju smal. Då kanske jag med kunde bli det om jag gjorde samma sak? Jag ville inget annat än att se ut som alla andra. När jag gick på högstadiet åt jag inte på en hel dag ibland och belönade mig med godis i kiosken för att jag hade varit så duktig. Jag bytte ut mat mot godis, för det var ju så man blev smal? På gymnasiet kom jag på att jag kunde spy upp måltiderna om någon tvingade i mig för mycket mat, detta var effektivt och jag gick ner många kilon. Det var första gången jag var smal och jag kommer så väl ihåg hur mycket komplimanger jag fick. Jag var smal men trasig inuti. Den enda som märkte att något inte stod rätt till var min gudmor som sa att jag inte skulle gå ner mer i vikt, hon såg det ingen annan såg. Det gjorde att jag blev mer kontrollerad av folk runtomkring mig och jag började tröstäta godis och gick upp igen. För så länge jag åt var ju allt okej? I slutet på gymnasiet började jag banta igen och la flera timmar om dagen på motion, bytte ut godis mot frukt och gick ner en massa kilon igen. Vad jag inte visste var att frukten hela tiden underhöll mitt sockerberoende. Ännu en gång kom bekräftelsen från omgivningen, men år av jojobantning och felaktig kost tog tillslut ut sin rätt och gjorde att jag fick ibs och gick upp en massa kilon igen. Jag var nu skadad både psykiskt och fysiskt. 
 
 
Idag har jag hittat lchf och för mig har det inte bara skapat fungerande tarmar igen utan det har gett mig en sund inställning till mat. Jag kan alltid äta mig mätt utan att ha ångest för hur mycket jag har stoppar i mig. Jag har ett jämn blodsockernivå vilket gör att jag kan hålla sockerjävulen inom mig gömd. 
 
 
Jag önskar ingen en uppväxt som överviktig. Det är hemskt och det sätter käppar i hjulet. Ditt barn handlar inte hem maten, ditt barn äter den mat du ger och det är barnet som får ta skammen om det blir överviktigt. Fördelen med lchf är att du alltid får äta dig mätt utan att gå upp i vikt. Ett barn ska inte banta, ett barn ska inte vara fixerad vid sin vikt. Det är du som förebygger ohälsa genom att ge ditt barn en lågkolhydratkost och framförallt utesluta socker och gluten. Hur lätt är det att koncentrera sig i skolan och blodsockret åker berg och dalbana?Mat är inte belöning, vi måste sluta använda mat som belöning. Mat är bränsle. Du behöver få i dig bränsle som håller dig mätt länge. Du som förälder måste ha en sund inställning till mat, dina barn ser, hör och förstår mer än vad du tror. Du vet ju redan vad det gjorde med mig att min förälder skippade måltider och åt godis istället. Gå inte på pulverdieter eller 5:2, vad sänder det ut för signaler till ditt barn? "Mamma ska bara dricka pulvershake idag, ät upp din middag nu" Tror du att det ger dina barn en sund inställning till mat? Du är dina barns förebild inom kost och hälsa. De gör som du gör.
 
 
Jag mår så dåligt varje gång jag ser ett överviktigt barn, det finns så mycket olycka som kan förebyggas i ett barns liv. Det är barnet som får leva med skammen, mobbningen och självföraktet på grund av att du serverar dålig mat. Så snälla, tänk på vad du ger dina barn för verktyg i livet. Med rätt kost slipper barnen uppleva det som jag och många andra barn redan har fått uppleva. 
 
kram, trollmorslchf
 
 
Miss Åberg
2014-04-11 @ 18:57:29

Bra skrivit! Verkligen tänkvärt :)

Svar: Tusen tack! :-) kram, tollmorslchf
trollmorslchf.webblogg.se

Frida D
2014-04-11 @ 20:11:04

Bra inlägg om ett viktigt problem som behöver belysas rejält.

Svar: Tack så mycket! :-) Jag håller med! kram, trollmorslchf
trollmorslchf.webblogg.se

Madde
2014-04-11 @ 20:15:23

Hej jag ha ett överviktigt barn o vi äter 3riltiha måltider o mellan mål. Vad ha du tips på vad jag som mamma kan göra o tänka på för att hjälpa henne .. Jag äter alltid själv med barnen o hon är aktiv med gympa o älskar att vara ute o cykla.,

Svar: Det som gjorde mest ont i mitt lilla hjärta när jag var i hennes ålder var att jag blev särbehandlad av de vuxna. Jag tycker det är bra av dig att alltid själv äta med barnen och att din dotter motionerar. Det är sunt! Men livsmedelsverkets kostrekommendationer är inte sunda. Jag föreslår att alla i din familj övergår till en lågkolhydratkost. Det handlar som sagt inte att trycka i sig fett. Utan att välja fullfeta produkter till såser, äta blomkålsris istället för vanligt ris, zucchinipasta istället för pasta gjord på mjöl. Att utesluta socker och gluten ger bara hälsofördelar. Ditt barn kommer ha mycket mer energi och att koncentrera sig i skolan kommer även det bli lättare. Jag förstår att den här övergången inte kan vara lätt för er, men det är så värt det när ni märker hur bra ni kommer må! Jag föreslår att du skaffar dig ett instagramkonto, det finns massor med inspiration att hämta där, en tjej med namn @lc_gabi visar vad hon ger sina barn för mat och de älskar den. Lycka till med allt! Jag lir glad över att du är villig att ta tag i din dotters liv innan det är för sent. :-) kram, trollmorslchf
trollmorslchf.webblogg.se

Anna
2014-04-12 @ 08:12:02

Tänkvärt inlägg, har upplevt detsamma som barn. Det du skriver fick mig att se det hela ur ett annat perspektiv. Väldigt intressant och välskriven blogg, denna börjar jag följa ;-)

Svar: Tusen tack för dina fina ord. Det betyder extra mycket att du säger så, som har varit med om samma sak. Tillsammans kan vi förändra! kram, trollmorslchf
trollmorslchf.webblogg.se

Annelie Malmborg
2014-04-12 @ 18:21:25

Känner så väl igen mej i det du skrivit :-(
<3

Svar: Tråkigt att höra, jag hoppas att vi kan få till en förändring! kram, trollmorslchf
trollmorslchf.webblogg.se

Liselott Alfsdotter
2014-05-11 @ 10:15:38

Vilken fantastisk resa du har gjort! Vilken styrka du har visat! Vilken fantastisk person du är! Lycka till med resten av ditt hälsosamma liv! Kramar! <3

Carina
2014-05-11 @ 10:16:21

Hej! När jag läste det du skrivit så kände jag igen mig det att de vuxna mobbas o tycker det är okey...
För inte har en skolsköterska rätt att dömma o klanka på barnet..Hon borde i mitt fall sökt orsaken, men det hade ju skapat mer jobb lättare beställa dietkost i skolan, då hade hon bidragit med något..Tack för det du skrev.**vink** Carina

Mia
2014-05-11 @ 10:32:16

Låter som min barndom, en farmor som gödde min med pannkakor och kanelbullar och startade ett sockerberoende, och en tonårstid som handlade om att banta, morotsdieten, flygvärdinnedieten, you name it, tyvärr har jag ännu inte lyckats med lchf fullt ut för mig blir förbudet mot bröd att jag gång på gång faller ner i brödträsket, sockermonstret har jag inte fått kontroll på än, men jag har ju kunskapen, fick hjälp av en lchf guoide som även hjälper sockerberoende, men hon tyckte att jag såg så glad och frisk ut och mina prover var inte alarmerande så jag klarade nog mitt beroende själv, men det leendet man ha, det är ju bara en fasad, tack för en fint skriven text :)

Emma S
2014-05-11 @ 10:37:37

<3

Marita
2014-05-11 @ 10:56:41

Hej,jag äter LCHF sen 3 år tillbaka och har 2 tonårsdöttrar, den ena har lite lätt för att bli sockerberoende och lägger på sig vikt.
Men sen jag började så har hennes kurva stabiliserat sig.
Döttrarna väljer själva om de vill äta min mat eller inte. Mer och mer blir det lågkolhydratkost för dem.
Jag fick en tanke om anorexi, om fler vuxna åt lågkolhydratkost, skulle andelen flickor med anorexi minska. Nån som hört något om anorexi? Har inte sett nåt om det.
LCHF borde vara en bra kost för dem. Äta och gå ner i vikt på ett sunt sätt.
Stort grattis till trollmorslchf :-)

Martina
2014-05-11 @ 11:18:36

Jag upplevde samma sak, kommer så väl ihåg mobbningen från vuxna som va helt okej, dom vet ju bäst? Jag blev förnedrad av mattanterna den dagen det va något gott och svängde om "Tänk dig för hur du ser ut" fick jag höra, det resulterade i att jag grät och tröståt istället när jag kom hem. Jag fick gå till otaliga dietister som alla visste hur det skulle lösas, jag blev dokumenterad under en period i skolan där mattanterna övervakade vad jag åt och drack och fick det på en lapp med mig hem som skulle skrivas in eller tas med till dietist vid nästa besök och invägning. Mamma hon gjorde vad hon kunde och försökte verkligen se till och bara köpa hem lightprodukter så jag inte fick i mig massa onödigt som gjorde mig tjock för självklart va det bara socker och fett som gjorde att jag såg ut som jag gjorde. Vägning hos skolsköterskan och att få konstaterat ännu en gång att jag va överviktig, ibland fundera jag på om dom trodde det va säkrast att säga det till mig eftersom jag förmodligen levde i förnekelse och inte hade en spegel. Efter år av experimentering och olika kostschema gav nog både jag och mamma upp, det fungerade inte ändå. Jag upplevde dock aldrig som dig att jag kände något förakt mot mig själv som du. För ca 1,5 år sen dök det dock upp, jag hatade hur jag hade kunnat misshandla mig själv som jag gjort, hatade min kropp och började träna massor, egentligen inte för min egen skull utan mer för att jag skulle duga i andras ögon. Jag börja tycka att tjocka människor var äckliga trots att jag själv va en av dom. Tränade i princip 7 dagar i veckan, intalade mig själv att jag aldrig hade mått så bra som jag gjorde då fast jag egentligen förakta mig själv och mådde skit . Hittade LCHF och följde det slaviskt, fortsatte och träna och gick ner massor g vikt, jag började duga i andra människors ögon och blev tagen för individen jag är och inte hur jag ser ut.Det slog mig att det inte är mig det har varit "fel" på utan människorna som har dömt mig, varför skulle jag duga bättre när jag tränade och va smalare? Jag är idag ingen fanatiker längre och har kommit långt i mig själv, jag har insett att alla år av förnedring av vad jag ätit och sett ut egentligen inte är mitt fel och att människorna som tyckte att jag skulle äta gröt till frukost för att det va nyttigt hade fel. Jag önskar verkligen att LCHF hade varit okej då och att dom inte hade fått ha makt att experimentera med mig som dom gjorde, egentligen skulle man stämt dom för deras okunnande men dom hade ju fått lärt sig att det va rätt. Känner precis som dig när jag ser ett överviktigt barn och vill bara skrika gör något åt det innan det är försent! Men då hade jag nog mest framstått som en galning:) lycka till i livet och jag hoppas du fortsätter att må bra!

AMB
2014-05-11 @ 11:18:42

Jag känner så igen mig i din historia, vill omfamna de be barn som brottas med något som de själva inte har skuld i ❤. I min familj har precis alla känslor dövats med socker och jag bar det med mig tills jag blev medveten om det, nu håller jag på att komma ur det med hjälp av LCHF och det har varit en berg- och dalbana där jag fått stå upp för mig själv och säga nej tack. "Bantar du" är då frågan jag får och jag förstår det då jag gjort det i nästan hela mitt liv (idag är jag 42 år). Hälsa har fått en helt annan innebörd för mig och det handlar inte om ett par kilon hit eller dit, utan hur man mår inombords och den ro man ger sin kropp. Tack för ett tänkvärt inlägg!

Nilla
2014-05-11 @ 11:36:37

Jag hade kunnat skriva nästintill samma historia. Hade vänner men mådde dåligt av glåpord från skol"kamrater" och släktingar. "Nu ska vi banta"; varsågod Kålsoppedieten - och så ställer sig mamma och bakar för har man bara karaktär så ska man ju kunna stå emot. Och det kunde hon, men signalerna till mig när jag behöver banta och mamma bakar bullar?! Det är inte stöd, det är ett sätt för henne att inte vara knubbig ensam; för tänk om hennes barn skulle lyckas. För att inte tala om gratulationskorten från farmor på födelsedagen... Ett fint klistermärke i form av en morot istället för blommor/djur. "Det här behöver både du och jag!". Idag har jag en dotter vars farföräldrar har normalviktiga barn (min man) och vars mormor älskar att ge kärlek i form av mat och socker och har ett extremt ätstört beteende och dessutom kroppsfixering till max. Jag vägrar sluta slåss för min dotters rätt att växa upp normalviktig! Lågkolhydratkost med inslag av rotfrukter och bär. Men för omgivningen att förstå och acceptera är en utmaning! Jag vågar inte lämna henne hos mor- och farföräldrar för jag är livrädd att de med flit ger henne sådan mat jag inte accepterar. Att hon äter det i sig är inte problemet utan jag är rädd för vad hon då kommer sluta äta eller vad hon hellre vill ha. Idag är hon jättenöjd och glad, äter allt men det kan slå om innan man hinner blinka.

Anonym
2014-05-11 @ 11:59:32

Hej. Jag orkar inte läsa hela inlägget för det gör för ont. Har upplevt samma sak. Min dotter som är sju år utsätts för samma sak. Jag har numera en sund inställning till mat och vi äter en sund kost. Men hur ska vi få skolan att servera sund mat? Har sån ångest över att min dotter får lära sig av omgivningen att hon inte duger.

Åsa
2014-05-11 @ 11:59:53

Hej!
Det gör ont i hela min kropp när jag läser det du beskriver om din uppväxt.
Jag har en dotter som snart fyller 9 och som är större än sina vänner och klasskompisar. Vi har alltid lagat maten från grunden hemma och är alla väldigt matintresserade - även hon. Sedan 3,5 år tillbaka äter vi lchf hemma. Hon får dock vanlig mat i skolan och är oerhört matglad. Vi dricker aldrig läsk eller juice - enbart vatten eller mjölk - godis, snacks, kakor och bullar förekommer endast på kalas - (ej på våra egna) - "bara" glass eller tårta. Hon mår dåligt över att inte vara lika "tunn" som sina vänner. Hon är helt förvirrad då hennes kompisar vräker i sig godsaker, bröd och pasta och är smala, medan hon inte blir mindre trots att hon avstår från allt det "goda" som hennes vänner äter.
Vi vet ju att hon inte äter mat som andra barn - medan andra barn petar i maten så tar hon om två ggr. Vi har försökt införa att vi endast äter en portion i vår familj, men jag hatar att börja begränsa och "pekpinna" en sån sak som hennes intag av tom det som är "bra mat" och som hon älskar.
Problemet är ju också det att på skolan äter de ju enl. SLVs rekommendationer PLUS dessa MINST två ggr per dag återkommande "fruktstunder". Maten är trots det rätt OK i skolan - de har en egen kock som lagar mestadelen av maten från grunden. Hon får dessutom glutenfri kost i skolan då hon svullnar upp, får magknip, gaser och förstoppning när hon äter gluten, samt att hon då får glutenfria alternativ som inte är lika goda, vilket gör att hon väljer att äta mindre. Hon är väldigt fysiskt aktiv och älskar att röra på sig.
Det är en sån oerhörd sorg för oss att se denna underbara lilla flicka våndas framför spegeln och höra henne jämföra sig med sina kompisars "sixpack" (jaa- helt sjuukt - flickor i 8-årsåldern)
Utifrån dina egna erfarenheter - hur skulle du rekommendera mig att hjälpa och stötta denna underbara lilla varelse?
Kram
Åsa

EnsammaMamman
2014-05-11 @ 12:04:06

Så fint skrivet!! <3
Känner igen mig lite fööör väl...

Katrine
2014-05-11 @ 12:20:04
URL: http://halsoatiin.wordpress.com

Bra skrivet, ärligt och jag känner igen mig till viss del. Bara det att jag tog aldrig tag i min övervikt förens Mars 2005 (jag är född 1985). Då jag bodde hemma fick jag inte röra på mig för jag hade astma, dock hade läkaren sagt till både mig och min mamma att jag skulle röra på mig för att astman skulle försvinna. Mina mellanmål efter skolan, då dukade mamma upp 7 sorters kakor och saft, ibland även glass. Men godis det fick jag bara på lördagar... (som om det hjälpte). Då jag var 14, kommer jag ihåg att jag vägde mig en dag hos min kusin, 85 KG!!! När jag flyttade hemifrån vid 15 års ålder så eskalerade de, som mest hamnade vågen på dryga 90... Där är jag inte idag! Och jag håller med dig, barnen handlar inte, de lagar inte maten! Vet inte föräldrarna vad de gör? Det är en form av barn misshandel! Kolla gärna in min blogg, om du orkar/vill, där finns det massor av inlägg i ämnet! Kram på dig!

Anton
2014-05-11 @ 13:04:43

Bra skrivet, känner igen mig fruktansvärt väl i din historia. Har också kommit på rätt spår med hjälp av LCHF i vuxen ålder, synd egentligen att det skulle behöva ta tills dess men man får vara glad över att man till sist hittat rätt.

Mia
2014-05-11 @ 15:52:12
URL: http://odjurensviktresa.blogg.se/

Mycket bra inlägg Trollmor!!
De finns så mycket både barn och framförallt vuxna säger och gör utan att tänka på hur de kan skada andra personer!

Nilla
2014-05-11 @ 16:16:18

ÅSA: Har du tagit din dotter till läkare och kollat sköldkörteln? Det verkar inte vara standard för barn så man måste stå på sig. Jag gick upp fr 25 till 42 kg mellan 7 och 8 års ålder men tyvärr antog alla bara att jag åt för mycket... Tänk om någon hade stått på min sida? Vill du ha "kött på benen" så kan du ta hennes morgon temperatur under en månad. Den ska tas direkt när hon vaknar och innan hon stiger upp! Ska inte ligga långt från 37 för då är något fel! (Hypotyreos)

Hans Svensson
2014-05-11 @ 17:32:50

Grattis! Kan bara önska dig all lycka i framtiden. Det är trist när det saknas kompetens i vård och skola. Dessutom borde barn få träffa psykolog en till två gånger per år för att fånga upp om det förekommer andra "saker" som kan ändras på.

Hur som. LYCKA TILL i framtiden

Camilla
2014-05-11 @ 21:08:31

Så bra skrivet <3
Känner igen mig själv, har alltid känt mig för stor. Äter nu lchf, mår så bra men har inte förlorat så mycket vikt än. Största fördelen är ju att slippa sockersuget och istället må bra :)
Jag har dock inte fått med hela familjen ännu men blir nu riktigt övertygad om att jag ska "kriga" för det då jag har en dotter som är överviktig och behöver hjälp med det.
Stort lycka till!
Bra skrivet om ett jätteviktigt ämne!!

grodmamman
2014-05-12 @ 08:06:35

Blir glad och ledsen när jag läser din blogg. Den är träffande. Är själv och har en 9 årig överviktigt dotter. Vi har kört lchf i snart ett halvår. Dottern presterar kanonresultat dvs hon har tappat 2 kilo (vilket de egentligen inte ska göra men nu är det så) under halvåret och dragit iväg 3 cm i längden...Ändåååå är inte skolsyster nöjd och menar att det vi äter är farligt och tänk på alla höga blodfetter mmm som min dotter har, struntar i sköterskan och kör vår linje, vi mår bra av vår nya mat och allt fungerar som det ska och då känns det skönt och läsa dina blogg som ger mer pepp, tack för den :)

Johanna
2014-05-12 @ 09:31:21

Till Mia, och andra, som lätt hamnar i "brödträsket". Jag hade nog inte själv klarat min lågkolhydratkost utan lågkolhydratbröd från Sanna Ehdins bok: "Sannas matbok - för den självläkande människan". Där finns det två recept baserade på frön, mandel, fett o ägg, som hon kallar "detoxbröd". Smakar riktigt bra! Vågar tyvärr inte skriva in receptet här pga copyright, men det är väl värt att köpa boken! Jag tror det är många som tycker det är svårt att klara sig utan just bröd, det här gör det möjligt att kombinera lågkolhydratkost OCH bröd (så till vida att man inte överäter brödet)

Majoren
2014-05-12 @ 21:26:35

Kärnfullt och gripande beskrivet på få rader, min svenskafröken hade gett högsta betyg vill jag lova!

Madelein Larsson Wollnik
2014-05-13 @ 13:11:54
URL: http://madelein.se/

Hej!

Det är inte alltid så enkelt! Jag har sex barn varav ett överviktigt. Vi äter nyttig mat och regelbundet. Problemet med mitt barns ätbeteende är att det är diagnosrelaterat. Det finns ingen mättnadskänsla och ingen insikt i att mycket mat hänger ihop med övervikt. Mitt barn gillar inte ens sötsaker däremot smygäter det eftersom vi försöker begränsa mängden för dess skull. Vi försöker på ett pedagogiskt sätt tala om att lagom är bäst VARJE måltid. Och vad vill jag med detta? Jo, allt är inte alltid så enkelt att hitta lösningar på som det kan verka.

Lchfserro
2014-05-14 @ 08:41:50

Finaste Trollmor! Du skriver så bra och det berör mig. Finns en hel del jag känner igen mig i. Jag tänker att det många av oss har upplevt måste vi vända om till en styrka och kunskap. Vi vet hur vi ska hjälpa våra barn att komma på rätt matspår i livet, på en gång! Och bara det är en underbar känsla!

Kram LchfSerro

Hans
2014-05-14 @ 09:47:19

Hej.

Jag tycker att det du berättar är ett exempel på "man kan inte förändra andra - bara sig själv". Visst finns det yttre omständigheter som man kan peka på och förklara utifrån, men i slutändan det jag själv som lider. Och lider jag så lider de som står mig nära. Det är verkligen en lycka att det idag finns sunda, logiskt förklarbara metoder som vi alla kan ta till oss. Oavsett hur illa det har varit fram till dess. Det är aldrig försent att uppleva en lycklig barndom. Lycka till.

Hans

Liv Lejonhjärta
2014-05-14 @ 11:42:50

Detta vill jag dela på facebook. Hur gör jag?

a då
2014-05-14 @ 12:28:44

Men det blir inte bra att tjata på sina barn om att undvika socker och mjöl och annat icke lchf heller, effekten blir motsatt. :/ Jag äter inte lchf men förespråkar lågkolhydratkost. Jag har inte riktigt min man med mig. Jag försöker förklara för min son vad som händer med snabba kolhydrater i kroppen men han är 12 och kunde inte bry sig mindre. .
Så det är ett dilemma.

Anonym
2014-05-14 @ 17:53:03

Klockrent!

milla
2014-05-14 @ 20:15:42

Åh jag känner så igen mig! Började gå upp i vikt i samma ålder, mina bröder kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt. På mitt eget kalas kunde jag bli tilldelad light glasstårta medan alla andra fick maräng swich(stavning?) osv. Reducerad kost i skolan och hade stndig kontakt med dietist. Höll på med diverse fritidsaktiviteter så som cykla överallt, ridning och simning och en del fotboll men gick ändå upp i vikt. Idag är jag 60 kilo lättare än vad jag någonsin vägt pga lchf och har fortfarande ca 20 kg kvar att gå ned. Livsmedelsvärket suger!

Helen
2014-05-15 @ 06:45:52

Tack för din berättelse!
Min ser likadan ut. När jag ville ha mer mat, eller "slickade"av smörkniven efter jag använt den, som barn blev jag kallad äcklig som gillade smör! Fick ätstörningar och ja, så smaaaal du har blivit, sååå fin DU ÄR! Etc etc...
Är nu en lchf:are och för 1a gången i livet då känns min matkultur helt underbar!!!! Har många kg att hå ner, men hälsan är den bästa vinsten! Både mentala och fysiska! 🙌
Du skriver fantastiskt bra! Tack för att Du delar!
💜🙏💜

Joanna
2014-09-04 @ 23:48:02

Hittade hit av en slump..o alltså, det är skönt att läsa det du skriver, även om det är hemskt.. Eftersom jag känner igen mig, det skulle lika gärna kunna vara mina egna ord.. :(
O något som gör mig ledsen, är att min mamma håller på att göra samma sak mot min dotter.. som är tio år. Nu träffas dom ju inte så jätte ofta! Men jag är livrädd för att min dotter ska få uppleva samma som mig.. :-/ Jorå, jag har haft ätstörningar från låg ålder, ända tills vuxenålder.. o jag kan fortfarande känna att jag inte är riktigt frisk ifrån det!
O jag gör mitt bästa för att hjälpa min dotter, att inte bli mer överviktig utan att göra allt dumt som vuxna i min närhet gjorde mot mig! O jag hoppas innerligt att jag lyckas! ♡




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0